Tazie

Paniken och oron har börjat sprida sig som en löpeld inom mig.
Jävla förbannade biverkningar.
Känner mig inte mänsklig. Vill gråta men de går inte.

Kommer inte till ro med ngt.
Bara sitter o väntar på att helvete ska gå över.
Dock vet jag inte när de blir.

Får korta korta glimtar av liv när paniken och oron i kroppen avtar lite för några minuter.
Men känns tyvärr som att de likaväl kan vara såhär knasigt o jävligt intensivt så de försvinner helt sen.

Kan knappt koncentrera mig på att skriva.
Klarar inte av att kolla på en film i ett svep, eller läsa länge i en bok.
Jag fattar ingen ens att jag orkade diska. Och vet inte om jag kommer orka med tvätten.

Sånna moment höjer panik o oro ännu mer.
Vill gråta och skrika.
Kommer alltid klara detta känns de som. Va ska jag ta mig till?

Jag hatar att gå igenom sånthär själv.
Känner att jag kommer svika vänner o familj.
Kommer inte orka träffa dem, eller göra dem tjänster som jag vanligtvis skullle göra utan problem.
Usch får mig att känna mig ännu mer urusel som människa.

Vet att jag inte kan styra de, att de inte e mitt fel alls lust nu att jag känner mig lustig.
Men fan va jag hatar de. Ändå  utsätter jag mig för de minst en gång o året.
Känner mig utelåst från att känna, samtidigt känner jag ngt.. inlåsthet?
Kan inte beskriva.. Finns inte ord till de.

Ne fy, snart dax att samla sig. Måste få tvätten gjord idag..
Orkar jag verkligen?

...