Tazie

Shiet, jag står fan inte ut mer. En jävla dag med dessa fucking biverkningar och jag orkar inte en sekund till.
Vill bara skrika, vill inte känna mig såhär mer. Tårarna jag vill ha ur mig vägrar att komma.
Kan inte fokusera, e totalt i obalans och inte en jävel av de som jag önskar fanns där verkar se mig.
Att jag alltid ska behöva gå igenom skiten ensam. Sen finns de dom som klandrar mig efteråt om jag råkat göra ett snesteg.

Vill fan inte ha de såhär mer. Kroppen orkar ingenting, måste tvinga mig själv för minsta lilla rörelse.
Mår illa, kan inte röka eller ens dricka lite vatten.
Fan kännes verkligen som att hela jorden ska gå under.

Usch får allt att låta säkert värre än va det är, men för mig är detta ett helvete.

Hur mycket smärta ska man behöva gå igenom?
Verkar inte räcka med den skiten jag redan bär på.

Vill vara liten igen... Vill inte vara vuxen mer. Vill inte behöva gå igenom detta ensam.
Jag e alltid ensam.

Nu kom tårarna...
Läskigt att känna de varma tårarna rulla längst kinderna och kylas av ju längre ner på ansiktet de kommer.
Ändå en liten lättnad, enda tills de torkar och det åter igen blir stopp i tårkanalerna.

Önskar verkligen de fanns ngn som förstod.
Som kanske kunde för ett ögonblick hålla min hand och tala om för mig att det går över.
Lär ju aldrig hända...

Ska det verkligen vara så svårt att hinna en jävla medicin som funkar?!

Orkar inte gråta mer över hur jävla eländigt allt är på grund av de där förbannade medicinerna.
Dom gör mig fan mer sjuk än vad jag redan är..

Önskar jag kunde le och säga att allt är bra, även om det är lögn... Men inte ens de kan jag.
Samtidigt som jag inte kan svara helt ärligt när ngn frågar hur det är.
Att må såhär förtjänar fan ingen tror jag. Finns många sätt att plåga en männsiska men detta e fan inte ett okej sätt.