Tazie

I min blogg skriver jag allt som jag känner för.
Men mitt privataste har jag en dagbok till.
Skäms inte över nått med mitt liv.
Att jag mår dåligt finns inget jag kan göra åt, finns bara massa jag kan göra för att de ska kännas lättare.

Tänkte dela med mig lite av de senaste i mitt liv.
Uppdaterar mycket men de känns som att jag missar skriva så mkt ändå.

Sen i somras har jag gjort enorma framsteg.
Mest med bussresorna som varit en jävlig kamp för mig. 
Har även haft den äran att träffa många nya människor.
Vissa som varit bra och andra som visat sig vara mindre bra.

Jag har tagit tag i mig själv och försökt göra min röst hörd.
Det coolaste jag gjort, va när allt kändes som mest hopplöst.
När jag verkligen trodde att jag skulle tappa all kontroll och falla så in i helvete ner i botten.

Skrev då ett mejl till patientsnämnen.
Och efter någon dag fick jag svar. Hade inte väntat mig detta.
Men de hänvisade mig vidare.
Kopierade då de mejlet jag skickat till patientsnämnden och skrev dit lite mer.
Ytteligare några dagar senare ringde telefonen.
Fick prata med en underbar kvinna som visade allt intresse för att hjälpa mig.
Fick berätta lite mer saker och hon lovade att återkomma.
Och de va precis vad hon gjorde. 
De hade tagit upp mitt ärende och kontaktat en ansvarig inom psyk som skulle hjälpa mig.
En vecka senare ringde telefonen och fick en tid kommande måndag (24/10)

Ja då fick jag prata med en "stafett-läkare" och nu väntar jag på kallelse till en psykolog.
Just efter de samtalet med läkaren va jag sjukt splittrad.
Hade gått igenom mitt liv på en timme.
Allt va ett kaos och jag kan säga att jag än idag inte riktigt fått grepp om allt igen.

Känner att den läkaren kanske inte va den rätta men nu måste jag vänta bara.. alltid denna väntan..
Händer de ingenting efter nästa kallelse så ska jag ringa tillbaka till den kvinnan som hjälpte mig.
Känns skönt... skönt att ha en back-up plan.


Allt i mitt liv är en enda röra. Det har de varit de senaste 8 åren och de e mycket jag aldrig kommer förstå. De finns för många frågetecken men när jag väl ska greppa en av frågorna som spinner runt i huvudet på mig så är de halare än ålar och det är omöjligt att få tag på dom.
Men man kan säga att stora frågor är lättare att greppa om än de små.

Nu vågar jag iaf mer.  Jag vågar lita på att jag klarar saker. Jag har släppt in främmande människor i mitt hem. Träffat personen jag bara haft kontakt med någon timme.
Jag vågar mer. Sen att jag i stort sätt bara väntar på att något hemskt ska hända mig när jag väljer att göra så är en annan sak. 
Jag måste få chansa.

Jag har även brutit kontakten med personer som inte varit bra för mig.
Som har ljugit för mig, utnyttjat min snällhet och pratat bakom min rygg. Det är ett val jag gjort som verkligen fått mig till att växa.

Jag vaknar varje morgon och vill inte vakna. Vill inte stiga upp o möta dagen. Men jag gör de, dels för att jag "måste" och för att jag vet att jag kommer klara de.  Men fy fan vissa dagar.. dra åt helvete säger ja bara. Alla "borden" och "måsten" kan vekligen stiga en över huvudet. Men man klarar de. OM man bara väljer att man ska göra de.

Inte alla som har den turen att ha goda vänner och söta syskon som finns där, pushar på och hjälper till. Jag har den turen. Synd bara att man ibland blir blind av allt.
Kommer alltid vara tacksam för alla som medverkat i mitt liv. För allt har gett mig något.
Vissa har lärt mig bra saker, andra dåliga. Och vissa har skänkt mig god livserfarenhet om vilka människor man inte vill ha i sitt liv.

Skulle jag få träffa alla som varit med och säga ett par sista ord till dom. Mitt första ord till alla hade varit Tack! Tack för att du är en idiot så jag vet hur sånna ser ut. Tack för du visade mig att kärlek fanns, tack för att du bara fanns.. osv.

Kan verkligen skriva i evigheter. Finns så mkt jag kan/vill dela med mig av. Hoppas verkligen att mitt liv kommer fortsätta. Testa på lite nya bergodalbanor. Hoppa ner i nya gropar osv. För fy fan, egentligen... Mitt liv är lite som ett äventyr.

Ciao!