Tazie

Finns bara några få personen som kan få fram sanningen ur mig. 
Vilket jag inte alltid tycker e så kul, med tanke på att allt blir så tydligt. 
Trivs bättre i dimman. 

Men ändå e det de gångerna när ngn skrapar på den hårda ytan som jag inser vad jag verkligen drömmer om. Delvis iaf.
Blir tuffare o tuffare och känner att jag inte har så mkt o stödja mig mot.
Vill inte ha alla jävla frågor hela tiden.  Orkar inte le längre...
Jag har ångest hela tiden vad är de folk inte fattar. Tryck inte upp de i ansiktet på mig hela tiden..
Det är som det är. 

Vill bara gömma mig, få känna mig tryck bara för någon minut.
Men nu vet jag att jag kommer vara otrygg, panikslagen och utlämnad.
Det är redan mörkt som natten ute och jag vet att detta mörker kommer jag stirra i tills gryningen kommer om jag har otur. 
Kommer klias under huden, andningen kommer bli mer o mer tryckande.. 
De kommer bli ett helvete.

Att lite piller kan förstöra så mkt för en. Människor kan förstöra mer men jag förstör nog mest för mig själv.

Finns ingen kärlek kvar i mig känns de som. De som en gång va en låga är nu bara en liten glöd som kämpar för att spraka vidare. 
Yeahs, de e detta som är sanningen. 
Det finns bara mörker i mitt liv.  Ingen livslust eller ngt.
För jag vet att de jag drömt om så länge, är för långt bort för att jag ska kunna nå fram..

Trasig, från topp till tå.
</3