Tazie

Usch känner mig verkligen på gränsen till att falla isär.
Jag vill inte må såhär... Jävla ångest!
Jag skit att du inte hör av dig, svara på mina mejl eller va fan som helst.
Kan inte jaga efter dig. Jag klarar inte de. Inte en gång till.
Gör slut på detta direkt istället om du inte vill ha mig.
Va fan!

Känns som jag e helt jävla ensam.
Känns som att jag bara duger när de passar.
Va fan, e jag bara din leksak? Nu e jag både arg o jävligt ledsen.

Kan inte heller prata med mina vänner. Känns som jag bara besvärar.
Vill inte gråta framför dom. Gråter alltid så fort jag är ensam. Jag orkar inte leva. Jag bara är..
Går och väntar på att få veta, antagligen ngt som jag aldrig kommer få svar på.
Liksom inte normalt att gå o ta massa lugnande för att klara dagen.
Tar dom i smyg så ingen ser, så ingen undrar..

Liksom jag bryr mig igentligen inte om ngn vet.
Jag gör de bara för att slippa oroa, slippa frågan just då.
De som känner mig tror jag vet även om jag inget säger.
Har gråten i ögonen hela tiden. Vill bara skrika rakt ut. Slå i ngt.

Ska de vara så jävla svårt o bara säga som de e?
Allvar, jag må klara mkt. Men nu e de fan nära att jag går i tusen bitar.
Mitt liv är mina vänner. OCH DU!
Ni alla vet mer om mig en va min familj i vissa lägen.
De e ni som bryr er, er jag träffar alla dagar och pratar med.

Usch nu blev de en flodvåg med känslor inom mig.
Känns som jag måste spy...
Hjälp mig upp, låt mig inte falla!

<3