Tazie

Dagen började kanon, satt med morronkaffet och gnugga sömnen ur ögonen då Sigges nya ägare skrev.
Han och Sigge ville komma förbi en sväng. Självklart gillade jag de så flög upp för o klä på mig och fixa mig lite så man inte skulle se ut som hej kom o hjälp.
Och snabbt ut blev de.
Och efter en cigg så kom de. Och en glad bebis blev de när han insåg att de va jag som gick emot honom.
Åh min älskling. Kan inte beskriva med ord hur underbart de va att få pussa på honom igen.
Han har gjort stora framsteg och är en lika stilig kille som för nårra veckor sen.
Glad att han är där han är, men faan så jag saknar honom. Mammas lille pöjk! <3

Och denna lyckan har ju på ngt sätt kraschat, då jag nu sitter och blinkar tårar ur ögonen och försöker hålla en "nomal" rytm i andningen.
Vet verkligen inte vad som e felet även denna gången.
Känslan av ensamhet och övergivenhet e typ gigantisk. Men brukar ändå inte vara den som gråter bara sådär.
har iofs kännt mig lustig de senaste dagarna så de e la ngn hormon som ligger snett eller ngt sånt.
Så jobbigt när man inte kommer en meter heller. Varit deprimerande jävla skitväder hela dagen med så va gör man?
Då får man la gråta om himmelen gråter?

Ska strax sova tror jag, har sjukt ont i huvvet med. *suck*

Ciao!