Tazie

Sitter o funderar lite...
Funderar på hur olika vi är.
De finns så mkt som skiljer oss åt som människor.
Åsikter, pinciper, fobier, beteenden, sjukdomar osv.

Det som gör oss till olika individer.
Alla har vi ngt som skiljer oss från varandra.
Vissa saker som andra människor kanske inte förstår sig på.
Finns dom som tror att vissa hittar på sina psykiska sjukdomar för att slippa undan vissa saker.
Finns dom som har fobier för saker som vissa inte kan förstå är möjligt.
Vissa saker kanske är så pass svåra att förstå sig på för att man själv inte har upplevt de.

Klart de finns dom som hittar på massa saker kanske för att slippa undan eller komma över mediciner.
Vi är faktiskt omringade av många idioter, något vi aldrig kommer komma undan tyvärr.
Finns dom som förstör för att få sina åsikter hörda, eller mördar för en sak som för en den personen är en principsak.
Finns dom som inte får sin röst hörd för att den personen kanske har något problem eller sjukdom.

Allt är så hemskt!

Jag har åsikter och gråa och färgsprakande människor.
Principer som att man inte tar en väns ex.
Fobier som getingar och träffa vissa människor. Med de menar jag typ föräldrar och myndighetspersoner.
Föräldrar just för att dom alltid varit snabba på att döma mig helt fel. Dom har alltid sett de kanske fula o de som är fel för mig. Därav har jag svårt att klara av att möta andras föräldrar. Myndighetspersoner för att dom oftast pressar och sätter sig över en. Pekar och ser ner på en.
Ja, jag är rädd för dom. Blir ångestfylld, illamående, osäker och ibland svimfärdig.
Mitt beteende kan växlar snabbt och okontrollerat. Men kan numera oftast kontrollera de hyffsat.
Kan bete mig riktigt illa och opassande men och bete mig utefter vissa situationer på en bra, moget och genomtänkt sätt.
Sjukdomar, Ja det har jag ju det med. Inget jag skäms för.
Ångest och depressionssjukdomar, Borderline och lite socialfobi.
Även IBS som är en magåkomma.

Men dessa saker gör ju inte mig mindre värd. Och de som tycker de, kanske borde ta o se över hur de själva är.
Vågar ni verkligen skriva ut er så att alla kan läsa?
Skäms inte för mina problem, ser ingen anledning till att göra de.
Jag är fullt medveten om hur jag är och vad jag tycker och tänker.
Jag ser inte mina ärriga armar som något fult, har liksom själv sett till att dom ser ut som de gör idag.
Sen att folk dömer mig efter att jag har ärr är inte mitt problem. Dock kan det såra mig.
Det har alltid varit vuxna människor som dömer mig för mina armar.
Även om de inte sett mina armar första gångerna så kommer domen till slut och helt plöstligt är jag inte en bra människa längre.

Vet inte hur många gånger jag fått försöka försvara mina armar. Ja dom är ärriga, ja dom e lite knöliga och kanske fula i andras ögon. Men va ska jag säga? Vrf ska jag behöva förklara mig varje gång någon ser mina armar?
Syrrans barn frågar mig då och då vad som hänt. Finns inte ord. Önskar jag kunde förklara, men de finns inget bra sätt att säga en sån sak på.
Vet att rakbladen inte va rätt utväg, men de hjälpte ju just då.
Går inte förklara varför eller ngt. Mina armar är som dom är nu.
Tror inte någon kan eller kommer förstå hur rädd jag är för att ännu en gång bli dömd.
Men personlighet spelar ingen roll längre så fort man får syn på mina armar.

Okej nu blev de lite mycket om min fobi för vuxna människor.
Det är iaf de jag är väldigt rädd för. Det är nog det jag är mest rädd för.
Vuxna människor.
Men alltid har det varit föräldrar som sagt att de e MITT fel till olika saker och beteenden hos deras barn.
Jag har inte varit BRA för deras barn. osv osv. Detta just för att JAG skurit mig.
Då får man vara rädd o osäker tycker jag.

Ne nu finns de inte ord för mer, tog liksom stopp. Men fick skriva ut lite iaf.
Nu kanske ngn lärt känna mig lite mer.