Tazie

Usch vilken hemsk dag de varit idag. Vill bara ligga i sängen o försvinna.
Fick inte tag på mamma heller så vet ifan va jag ska ta mig till..
Måste skriva. Men datorn kommer inte vara till mkt hjälp eftersom jag av ngn konstig anledning vill ha alla känslor och tankar på papper.

Känner mig grymt ensam, nästan övergiven. Ändå hade jag Thias hos mig igårkväll.
Men när jag vaknade så kvävdes jag nästan av alla känslor.
Vet inte längre vart jag ha mig själv.:'(
Känns just nu som att de där härliga må bra känslorna bara va påhitt alltihop.
Det får verkligen inte vara så.

Vet varken ut eller in. Va ska jag göra?
Det lättaste just nu känns som att bara ge upp.
Att bara låta allt vara som det är, och se vad som händer.
Men så fort jag ens tänker tanken på att bara ge upp lite, bara för stunden så står någon alltid o säger nej.
Är de verkligen så fel att ge upp bara lite?
Kanske behöver de för att vila upp mig.

Har så god lust att bara försvinna nårra dagar.
Ingen skulle märka ngt ändå känns de som.
Jag försöker stå upp, finnas för alla, och inte släppa taget.
Men nu kanske de har gått för långt?
Kanske har jag ännu en gång satt mig själv sist och bara tänkt på alla andra?
Jag vet faktiskt inte.
Känner bara att jag inte orkar.

Ingen verkar känna mig så pass väl att dom vet när jag behöver dem?
Förut va de alltid så, de va alltid ngn som la märket till att jag inte va som jag brukar.
Och då fick jag allt jag behövde för att klara av några dagar till.
Nu är det helt blankt, har jag blivit svårare att läsa av?
Eller skiter folk bara i mig och snackar med mig när DOM behöver?

Varför blir man pressad till att kämpa när man inte har ork till de?
Har alltid varit så. En del säger att de pushar mig för att de älskar mig.
Men jag börjar tro att de gör de bara för att de känner att de måste.
Hur vet man att de e äkta?

Jag är totalt off just nu. Ingen energi eller livsgnista.
Ska försöka rädda livet på mig själv ännu en gång.
Som alltid....