Upp till ytan igen... :(
Igår va de kalas.. Okej jag va nervös, och med all rätt.
Jag visste nog i botten att ALLA skulle vara där. Men ne, alla va inte där.
De va inte som innan.
Åkte med Lotta, Hans och Ellen hem till Putte m. familj.
De gick ju bra. Eller inte.
Kom innanför dörren och kände att jag inte kunde andas. Så ut och tog en cigg, två cigg, tre cigg...
Paniken kom allt mer o mer. Ringde Ida. Sen gick ja in. Sen kom de jag inte väntat mig. Kusiner och farbröder började välla in.
Hej Therese, va kul att se dig. Hur mår du? Va gör du nu för tiden?
Ehh.... Jo de e lugnt. *NOT* Jag e sjukskiven.
Jaha..
Vissa hälsade inte ens utan gick bara rakt förbi. Jag va luft. Jag va inte längre Johns dotter som de saknat o skojjade med. Va väl bara ett fult minne efter en underbar och älskad människa, min far.
Så de va bara o gå ut igen. Röka, röka, röka. Ringde Flurry. Tårarna började komma.
Sen kom Lotta ut, då brast de helt o hållet. Tårarna kom och sanningen kom till ytan.
-Dom är ju så förbannat likt pappa, Minns jag att jag fick ur mig.
Tårarna ville inte sluta.
Till slut klarade jag att gå in ihop med Lotta och var vid hennes sida resten av kalaset.
Kände mig så utanför och så ensam där. Avundsjuk på mina kusinen som kramade sina pappor och hade ngn att prata med. Ne, de va rent ut sagt HEMSKT.
Va ute o rökte så många ggr och till slut kunde jag se min pappa stå på trappen och röka ihop med mig. Men de var ju bara en bild i mitt huvud, eftersom jag så många ggr innan sett honom stå där o blossa.
Saknaden efter pappa har aldrig varit så tydlig.
Alla satt i köket o drack öl o whiskey och skojja o skratta. I vissa lägen kunde jag få in typiska lägen av kommentarer som pappa säkerligen kunde lagt av. Men allt va inom mig. De va bara jag som såg pappa där bland oss. Bara jag som hörde honom skratta o skojja.
Till slut kände jag att jag inte orka mer och Lotta körde hem mig efter att sagt hejdå, de va kul o träffa er alla igen. Sa de för o vara artig. Men egentligen borde de fått höra sanningen.
Väl hemma igen så flög kläderna på golvet och jag tog mina mediciner och gick raka vägen till sängen.
Och idag är jag totalt slut. Både i kroppen och i huvudet. :(
Ska se om jag orkar städa lite idag. Men som sagt FÅR SE!
Ciao!
Jag visste nog i botten att ALLA skulle vara där. Men ne, alla va inte där.
De va inte som innan.
Åkte med Lotta, Hans och Ellen hem till Putte m. familj.
De gick ju bra. Eller inte.
Kom innanför dörren och kände att jag inte kunde andas. Så ut och tog en cigg, två cigg, tre cigg...
Paniken kom allt mer o mer. Ringde Ida. Sen gick ja in. Sen kom de jag inte väntat mig. Kusiner och farbröder började välla in.
Hej Therese, va kul att se dig. Hur mår du? Va gör du nu för tiden?
Ehh.... Jo de e lugnt. *NOT* Jag e sjukskiven.
Jaha..
Vissa hälsade inte ens utan gick bara rakt förbi. Jag va luft. Jag va inte längre Johns dotter som de saknat o skojjade med. Va väl bara ett fult minne efter en underbar och älskad människa, min far.
Så de va bara o gå ut igen. Röka, röka, röka. Ringde Flurry. Tårarna började komma.
Sen kom Lotta ut, då brast de helt o hållet. Tårarna kom och sanningen kom till ytan.
-Dom är ju så förbannat likt pappa, Minns jag att jag fick ur mig.
Tårarna ville inte sluta.
Till slut klarade jag att gå in ihop med Lotta och var vid hennes sida resten av kalaset.
Kände mig så utanför och så ensam där. Avundsjuk på mina kusinen som kramade sina pappor och hade ngn att prata med. Ne, de va rent ut sagt HEMSKT.
Va ute o rökte så många ggr och till slut kunde jag se min pappa stå på trappen och röka ihop med mig. Men de var ju bara en bild i mitt huvud, eftersom jag så många ggr innan sett honom stå där o blossa.
Saknaden efter pappa har aldrig varit så tydlig.
Alla satt i köket o drack öl o whiskey och skojja o skratta. I vissa lägen kunde jag få in typiska lägen av kommentarer som pappa säkerligen kunde lagt av. Men allt va inom mig. De va bara jag som såg pappa där bland oss. Bara jag som hörde honom skratta o skojja.
Till slut kände jag att jag inte orka mer och Lotta körde hem mig efter att sagt hejdå, de va kul o träffa er alla igen. Sa de för o vara artig. Men egentligen borde de fått höra sanningen.
Väl hemma igen så flög kläderna på golvet och jag tog mina mediciner och gick raka vägen till sängen.
Och idag är jag totalt slut. Både i kroppen och i huvudet. :(
Ska se om jag orkar städa lite idag. Men som sagt FÅR SE!
Ciao!
Kommentarer
Postat av: Ida
Rös i hela kroppen när jag läste detta, Kan verkligen förstå att allt de där va sjukt jobbigt.
Fattar inte varför dom inte försökte anstränga sig för att prata med dig.
Trackback
