Tazie

Det är inte alltid det räcker att man är sjuk psykiskt varje dag, ne man ska bli sjuk fysiskt oxå.
Fast jag vet inte om jag är sjuk. Är sjukt hängig o fryser som satan från o till..
Men jag känner att ångesten är kraftigare idag än "sjukan". Kan inte sluta tänka på allt som varit.
Tröttnat helt på att få höra att man måste gå vidare för de kan jag inte.
Tror inte folk förstår hur stor sjukdommarna jag bär på är.

Sen har jag i flera år fått höra -" jag finns för dig, jag stöttar dig i detta till 100%" De kan jag ju säga att de e rentav bullshit. För det är inte en jävel som faktiskt finns där. Jag behöver min familj, dock är de dom som finns minst. Behöver mina vänner men vet inte. Känns som ni inte förstår eller vill/kan/orkar ta er den tiden som jag kanske behöver. Det är för lätt att prata bort de antagligen. Oftast är de bra att få annat o tänka på men fan inte alltid..

Vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.. Vet inte hur mkt mer jag står ut med... Allt de som varit..
De vackra, smärtsamma, mörka.. Även om mitt förflutna inte innehöll något bra (har jag fått höra) så ser jag massa bra. För även om de bara va massa knas o droger o rakblad o mängder med alkohol så levde jag faktiskt. Man mådde åt helvete dåligt men vi levde. Vi gjorde massa kul grejer, åkte inlines, satt högst uppe på parkeringshuset i stan och dinglade med benen, gjorde eldar med metrotidining, ja de finns en heeel lista. Jag levde då, men nu känner jag mig bara mer o mer död.
Sitter bara hemma o ruttnar och orkar inte längre kämpa emot ångesten, men idag känns de som att den kom för att stanna dagen ut.

Vill leva igen, jag vill verkligen de.... </3